OM NESTORN INOM SVENSK OFTALMOLOGISK FORSKNING, C.E.T. KRAKAU
Av Björn Tengroth, Professor Emeritus, med några tillägg av
Olle Holm, Elev Emeritus t C.E.T.
Klinisk forskning lider ofta av brist på exakthet och bygger i allmänhet på analyser av större material av patienter som utsatts för någon form av behandling, alternativt epidemiologiska studier av stora kohorter. Om man vill utföra en vetenskaplig undersökning är det alltid säkrare att konstruera någon form av metod med vilken man kan göra mätningar på ett smärre antal patienter eller försöksdjur och visa att vad metoden vill utvärdera verkligen överens-stämmer med sanningen, så långt denna är åtkomlig på annat sätt.
De vetenskapliga tidskrifterna är överfulla av resultat från undersökningar på stora patientmaterial och i allmänhet på grund av bristande statistisk analys felaktigt dragna slutsatser. Citat från alla dessa undersökningar översvämmar våra tidningar och nyheter. Ena gången påstås en medicin eller annan åtgärd vara det rätta för att senare visa sig vara helt felaktigt.
Den som kan skapa instrument för att göra olika undersökningar kommer oftare fram till intressanta resultat på vilka vårt handlande bättre kan baseras. En av de oftalmologer i Sverige som stått för utvecklingen av det kanske största antalet experimentella och nya kliniskt värdefulla metoder är C.E.T Krakau i Lund. Att betrakta Krakau som en professor på ett forskningslaboratorium vore fel. Han kan betraktas som en institution.
Professor Sven Larsson, som var professor i oftalmiatrik vid universitetet i Lund och chef för vår första och i flera år största ögonklinik upptäckte Krakaus enastående förmåga att konstruera mätmetoder för att lösa viktiga kliniska frågeställningar. En forskningsrådstjänst ordnades, vilket innebar att Krakau på Ögonkliniken i Lund fick tillgång till lokaler där han kunde bygga upp ett stort och välfungerande laboratorium, som vid Krakaus formella pensionering 1987 flyttade till Universitetsögonkliniken i Malmö. Inte mindre än 14 (fyra kvinnor, tio män) doktorsavhandlingar producerades under tiden 1961 – 2002. Utöver detta har ett mycket stort antal vetenskapliga skrifter utgått från Krakaus laboratorier. Statens medicinska forskningsråd som betalade Krakaus professur tillhandahöll i likhet med andra fonder stora medel för att verksamheten skulle ge den förnäma avkastning som blev fallet.
Torsten Krakau tillhör en grupp av forskare som varit sällsynta i vårt land. Många oftalmologer arbetade på teoretiska institutioner inom rent teoretiska ämnen och studerade ofta delar av mera allmän natur men med en viss oftalmologisk vinkling. Dessa forskare hade tillgång till de stora institutionernas specialister och instrumentpark. I Krakaus fall byggdes laboratoriet upp efter hans ritningar och anpassades till de oftast kliniska frågeställningar som han och hans elever ville ägna sig åt. Givetvis fanns samarbete med stora teoretiska institutioner, även utanför medicinska fakulteter, men laboratoriet blev unikt.
När man skapar ett rent forskningslaboratorium skapar man också en mycket speciell miljö. Här kommer unga och gamla forskare, i Krakaus fall ofta samtidigt kliniskt ögonverksamma, dagligen tillsammans och diskuterar sina projekt. Här skapas runt ledaren en kreativ omgivning som i varje enskilt fall är unik. Förmånen att få tillhöra en dylik institution kan inte överskattas. Den dagliga konfrontationen med forskare med ofta helt olika inriktning är av stor betydelse för den nödvändiga kritiska diskussionen. Utvecklingen av olika metoder underlättas. -Yngre kollegor som kom med nya mindre tillförlitliga rön, kunde få följande kommentar: ”Unge NN påstår något som han inte har täckning för.” I gynnsammare fall kunde det låta ”Det skulle inte alls överraska mej om du lyckas med din studie.”
I vårt land har det funnits några enstaka sådana institutioner knutna till en medicinsk specialitet. I fallet med oftalmiatriken var Gullstrands laboratorium för fysiologisk optik i Uppsala ett dylikt Mecca.
Ett av de tillstånd inom oftalmiatriken som Krakau tidigt kom att ägna uppmärksamhet var den gröna starren eller glaukomet. Denna sjukdom i sin vanligaste form är fortfarande en gåta såväl vad gäller genes, kliniska förlopp som behandling. Sjukdomen som för de flesta kliniker innebär att patienten har ett högt ögontryck, vilket i sig inte ger några symptom, har som sitt kännemärke en minskning av ögats synfält, förklarat av en mycket speciell atrofi av synnerven. Att mäta synfält har man kunnat göra länge men på ett helt manuellt sätt, vilket resulterade i högst varierade resultat.
Krakau framhöll vid ett tillfälle för Ernst Barany, professor i farmakologi i Uppsala och på sin tid en ledande vetenskapsman även inom oftalmiatriken, att en automatiserad datorstyrd perimeter skulle kunna objektivisera synfältsundersökningen avsevärt. Genom Baranys kontakter i Medicinska Forskningsrådet ordnades medel för ett sådant projekt och tillsammans med forskningsingenjör Rolf Öhman konstruerade Krakau i Lund en praktiskt användbar datorstyrd perimeter. Detta ledde till att man nu kunde följa utvecklingen av glaukomsjukdomen på ett mera objektivt sätt.
Det som komplicerat hela vår syn på denna sjukdom är variationerna i ögontrycket. Ett flertal personer går omkring med ett högt tryck utan att någonsin få de karakteristiska tecknen på en synnervsatrofi under det att andra med ett normalt eller t o m lågt tryck företer alla tecken på en allvarlig åkomma. I fall av kroniskt öppenvinkelglaukom kan man ofta se smärre blödningar i kanten av synnervsutträdet – papillen. Dessa tolkades helt riktigt av Krakau och medarbetare som tecken på en cirkulationsrubbning. Givetvis kan man kanske tala om olika former av glaukom och att dessa är helt väsensskilda åkommor, men försök att få detta sjukdomstillstånd under ”en hatt” vore ju en stor fördel.
Den enda behandling som i dag erbjuds går ut på att på olika vägar, medicinska eller kirurgiska, sänka ögontrycket. Stora undersökningar har utförts över hela världen för att utröna huruvida man därmed kan stoppa sjukdomen eller förlångsamma dess förlopp. Även om man ibland kan förlångsamma förloppet något råder det ingen tvekan om att sjukdomen likväl fortskrider.
Kort uttryckt: Med varje ny undersökning blir det allt tydligare att grundorsaken till det kroniska glaukomet inte är tryckökning i ögat.
Krakaus uppfattning att det istället kan röra sig om en allvarlig cirkulationsrubbning får allt starkare experimentellt stöd.
En frågeställning, som redan nobelpristagaren Gullstrand arbetade med var den ljusväg ( Tyndall fenomen) som uppträder i främre ögonkammaren när man har en inflammation inne i ögat. Gullstrand var av den åsikten att en ljusväg i ett normalt öga inte existerade. Med en för ändamålet konstruerad mätare av ljusväg kunde Krakau och medarbetare visa att det även i det normala friska ögat förekommer en ljusväg som varierar på ett intressant sätt. Detta problem belystes ytterligare av studier hur blod-kammarvattenbarriären kunde brytas på olika sätt.
Flera av de vanligaste undersökningsmetoderna och deras tillförlitlighet har också studerats vid Krakaus laboratorium. Genom stereofotografering av synnervsutträdet – papillen kunde man registrera pulssynkrona nivåvariationer och få uppgifter om cerebrala förlopp, som kunde vara av betydelse fr a när det gäller intrakraniella tryckstegringar, ominösa signaler vid t ex hjärntumörer. Synskärpebestämningar där vi vanligen använder bokstavstavlor studerades likaså och där man kom fram till en ökad kunskap om ögats upplösningsförmåga.
Blodcirkulationen i ögat har varit av centralt intresse i Krakaus forskning. Inte bara när det gäller glaukom utan även vid centrala cirkulationsstörningar har Krakau och medarbetare genom sin forskning givit oss bestående och värdefulla resultat.
Man kanske föreställer sig att framstående vetenskapsmän är tråkiga och lever ett närmast asketiskt eremitliv. Det gäller dock inte C.E.T. Krakau. Sedan han gift in sig i högadeln som ägde ett av Sveriges mest fantastiska slott, kom C.E.T. att som värd ge svenska ögonläkare en i festliga sammanhang förnämlig inramning. Torups slott var vid ett flertal tillfällen en byggnad där svenska ögonläkare fylkades. C.E.T:s intresse för att njuta av detta livets goda kom inte på skam och hans hustrus och hans gästfrihet var allmänt känd. God mat och god dryck är i och för sig C.E.Ts specialiteter, gärna ostron, ankleverpastej eller i högtidligare sammanhang en Walewska. Champagnen skall inte vara för torr.
Glimten i ögat och gärna en humoristisk anknytning skymtade även i hans föreläsningar. Låt vara att han vid ett flertal tillfällen beskrev tämligen komplicerade instrument och fysiska formler så hindrade det inte att han raljerade en smula. Vid en provföreläsning i samband med att han sökte en professur, en tämligen allvarlig procedur, där stränga sakkunniga satt på första bänkraden började han sin föreläsning med att visa sin hund fotograferad med en fotoblixt. Djurets pupiller lyste röda, vilket han använde för att illustrera bilden av den på hunden lysande retina. Hans första mening var ”Detta är en typisk hund”. De tre sakkunniga tycktes inte uppskatta yttrandet; den sökandes ointresse för att få professuren var klart demonstrerat. Detta i sin tur sammanhängde med det förhållandet att C.E.T. inte var ett dugg intresserad av tjänsten. Han satt ju redan på en personlig s k rådsprofessur, som han ville sitta kvar på. Enligt bestämmelserna var han dock skyldig att söka varje ledigförklarad professorstjänst. Trots att han säkert uppskattade sina professorskollegor var han kanske mindre imponerad av den vetenskap de hade producerat.
Krakau, nu 87, har flera studier på gång; en av dem pekande på intressanta samband mellan Alzheimers sjukdom och glaukom. I universitetskatalogen återfinnes C.E.T. på Institutionen för Elektrisk Mätteknik vid Lunds Tekniska Högkola, inte helt fel när det råder lokalbrist på traktens ögonkliniker.
Jubeldoktorspromotionen avstod Krakau från; dagen var för varm.
Hans Goldmann hade rätt om Torsten Krakau…”He is the best”.
BT/OH 2008-06-13
NESTOR IN COMMAND